En flera hundra år gammal historia
Det är osäkert vem som fick den första blodtransfusionen.

Kanske var det påven Innocentius VIII som år 1492 fick den första blodtransfusionen. Han fick blod från tre pojkar. Alla fyra dog.

1600-talet
Experiment som förbjöds
Det var dock först 1628 som experiment med blodtransfusioner kom igång ordentligt. Då upptäckte den engelske fysikern William Harvey blodcirkulationen. 
    Den första framgångsrika blodtransfusionen utfördes av dr Richard Lower i Oxford 1665 mellan två hundar. Lowers försök ledde vidare till en blodtransfusion från djur till människa den 23 november 1667. 
    Den första blodtransfusionen från djur till människa gjordes dock redan 15 juni samma år i Paris av professor Jean Baptiste Denis. Då fick en 15-årig pojke blod från ett lamm. Eftersom många patienter dog förbjöds dock blodtransfusioner 1678 och inget hände på 140 år.
 
1800-talet
Från människa till människa
Det var först i början av 1800-talet som man förstod att blodet måste komma från en givare av samma art. 1818 utförde dr James Blundell i England den första lyckade blodtransfusionen från människa till människa. 
    Under amerikanska inbördeskriget behandlades upp till fyra skottskadade patienter med blodtransfusion. Minst två av dem blev bra. 
    Fram till 1900 utfördes ett antal blodtransfusioner med skiftande resultat. Att det inte alltid gick så bra är inte förvånande eftersom man inte kände till begreppet blodgrupper.

1900-talet
Blodtransfusioner blev säkra
1900 upptäckte österrikaren Karl Landsteiner AB0-systemet. Det medförde att blodtransfusioner blev möjliga att utföra på ett mer rutinmässigt och säkert sätt. 
    Efter första världskriget kom man på att hindra blodets koagulering (stelning) genom att tillsätta ämnena citrat eller oxalat i det nytappade blodet. Då kunde blodet både lagras och transporteras. 
    1940 upptäckte Philip Levine Rh-systemet. Det var först därefter som blodtransfusionerna blev säkra. (Begreppet "Rh" kommer från de Rhesusapor som Levine framgångsrikt använde i sina experiment.)      
    Detta ledde till att många immuniseringar, framförallt hos mödrar, kunde undvikas. Resultatet blev minskad spädbarnsdöd. 
    På 1970-talet utvecklade professor Claes Högman i Uppsala ett system för blodtappning och förvaring av blodets olika beståndsdelar i skilda delar. I och med det ersattes glasflaskorna vid blodgivning av plastpåsar. Blodet började vid denna tiden att delas upp i sina komponenter. Istället för helblod fick patienterna de beståndsdelar av blodet som de behövde. 
    Det är nu många år sedan helblod användes vid blodtransfusionsbehandlingar.